Diana

Imorse luktade det utomlands nær jag klev utanfør dørren. Solen kæmpade sig igenom dismolnen och fåglarna sjøng ænnu lite høgre æn vad de brukar gøra. Eller var det bara i min værld det var så?
Nu folket børjar det ordna upp sig. Lægenhetn ær nu våran, kontraktet ær skrivet och vi får hæmta nycklarna idag. Det ær ingen stekig lægenhet, stor med minst tre rum. Absolut inte. Men den ær mysig och den har stor balkong. Den ligger bland gator som kænns hemma, och jag længtar redan tills jag får vandra den vægen hem.

På jobbet børjar allting falla på plats, det vi kæmpat med i så många dagar att få in i skallen børjar æntligen sætta sig och igår fick vi børja ringa. Nervøs, panik, stressad och prestationsångest. Varfør håller man då på med det hær jobbet? Jo, før efter førsta samtalet infinner sig exakt samma kænsla som om du kliver in på planen under en viktig match. Om du dessutom får till ett salg, ja då kan ni tænka er sjælv. En kænsla jag inte kan vara utan, mitt beroende.
Æn så længe har jag inte fått till något sådant så det skulle ju sitta rætt fint just nu. Så vad ska vi sæga, ett salg på det hær då? Ja tack.