Try catch me if you can

Igår fick jag vara sådär storasystrig som jag så sällan får vara nuförtiden. Ingen av oss bor hemma längre (förutom jag just nu) så därför ses vi inte lika ofta. Men igår kom minstingen förbi med en del kärleksbekymmer och jag kände mig nöjd med att jag faktiskt kunde hjälpa till, hade lite vettiga svar. Är det så att man faktiskt börjar bli lite vuxen och har upplevt en del saker nu? Tydligen "Diana det låter som du är 50 år". Man tackar man tackar. Men hey, lite cred kan man väl få?

Just nu sitter jag i soffan med ett täcke runt mig, dricker te och funderar på om jag ska sova lite till eller kolla på en film. Det är så att Jesper lever jobbaochgåupptidigt-livet, och jag lever ledigochvarauppesent-livet, så det krockar lite när jag varje morgon ska köra honom till bussen kl sju. Men det gör inte så mycket egentligen, för jag gillar just det här. Att vara uppe innan det har blivit riktigt ljust, kolla ut på snön, ligga nerbäddad i ett täcke och endast ha lite ljus eller julgransbelysningen tänd. Kan bara vara jag som gillar det?
Nej hörrni, krypa ner en timme till eller två innan jag ska ta tag i min dag. Tänker på alla er som redan är och jobbar! Eller..




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0