Diana

Jahapp, då kör vi igen då. Tiden har liksom bara rullat förbi och det har hänt en hel del..
Vädret här i Oslo är inget alls jag kan skryta med så det har inte blivit hundra bad i år och en ruskigt skön bränna. Men vi har fått till en del sköna fester, faktiskt två dagar på stranden, en del park och framförallt balkonghäng. Massvis med grillning och sköna promenader hem genom parken mitt i natten.
Pga vad som hänt är vissa dagar tyngre än andra, men jag kan skatta mig otroligt lycklig som har så fina vänner omkring mig hela tiden och inte minst Jesper som har ställt upp mer än vad jag trodde var möjligt.
 
Jag har dessutom hunnit med fem hela dagar hemma i svedala, otroligt skönt att träffa vännerna hemma och framförallt familjen. Där bjöds det på sol och bad under dagarna, grillning, kvällsdopp och utgångar på kvällarna.
Även begravingen var då, trots att den var otroligt fin så är det sorgligast i välrden.

Nu är vi som sagt tillbaka i Norge och inte faan bjuds det på någon sol här heller? Sitter på balkongen i skrivande stund och spanar på alla läckra moln som hotar med regn. Härligt! Igår fyllde vi bilen med skönt folk och tog en tripp över gränsen för att handla mat. Jag och Jesper fyllde vagnen och jag var glad som ett litet barn när jag kunde hamstra på mig alla laktosfria saker som de inte har här i (jävlaskit)norge. Så nu har jag gått flera gånger under morgonen och spanat i kylskåpet, bara för att det är så härligt att se att det är fullt. Att de innehåller saker jag kan äta! Nej, nu ska jag väcka min man och sedan blir det dunderfrulle innan vi tar tag i den här dagen.

Ja, jag lever. Dagarna rullar på och jag ska alldeles snart ta tag i den hær bloggen igen. Snart!

Min idol, min förebild, min mormor. Min älskade mormor som inte finns längre, som lämnade oss i lördags.

Ibland fattar jag inte ens vad som har hänt, ibland är det så tungt att jag inte ens orkar röra mig ur sängen, och ibland går allting ganska bra ändå. Det är från dag till dag, eller från kvart till kvart.
Något som är sjukt tungt är att allting hände när jag inte var där, inte ens i samma land. Och att sedan vara så långt ifrån familj och vänner när man behöver dom som mest är inte heller så speciellt lätt.
Att jag har världens underbaraste vid min sida som gör allt i sin makt för att underlätta hjälper.
Alla samtal och sms från er där hemma hjälper.
Tillochmed dom där klapparna på axeln från kollegorna som egentligen inte bryr sig hjälper.

Tack alla fina, det värmer mer än vad ni tror.

Helgen blev lugn vilket ær skønt tycker jag, det kændes att det behøvdes. Den bestod utav en riktigt utlimat fredag med grillmiddag på balkongen, en svæng førbi Jens och Gurra dær det umgicks med skøna mænniskor och jag lånade ugnen før att baka en kaka (huur mycket vuxenpoæng?) och sedan hemgång før att avsluta kvællen med massa mys i soffan till en film.
Helgen bestod æven utav en heldag på stranden, årets førsta dopp, fotboll, nykter utgång før min del, solhæng på våran balkong och en tretimmarspromenad ut till huk.
Att jag har tagit det lugnt har æntligen givit verkan och førkylningen børjar ge med sig, vilket uppskattas otroligt mycket!
Idag ær det æntligen strålande sol hær, nej vi har inte alls haft lika fint væder som er dær hemma, så efter jobbet ska jag och Siri inta en uteservering eller en park eller något annat trevligt. Skønt ska det bli att vara i solen iallafall.

Jag har många gånger sett på snyftarfilmer, där det finns scener jag själv bara drömt om att få uppleva.
Ni vet när det är ett par som står mitt på ett dansgolv bland massa andra men som ändå bara har ögon för varandra? Fast att det är så trångt att de knappt kan röra sig så försvinner alla människor runt omkring och att det är svettigt och varmt spelar ingen roll. Discodunket blir plötsligt bara till bakgrundsmusik och det enda hon hör är de fina orden han säger. Det absolut finaste orden hon någonsin hört.

Sånt händer ju bara på film, eller hur? 
Och ändå, vad skulle man göra om det faktiskt hände?


Jag hade fel, det händer inte bara på film.
Och jag ville aldrig att kvällen skulle ta slut.

Igår fick jag gå hem från jobbet. En telefonförsäljare utan röst och som får hostattacker stup i ett är tydligen inte så önskvärt. Hemma däckade jag i soffan och kunde inte göra annat än att gråta över att det var strålande väder ute. Tjejerna var i parken, grabbarna var o spelade volleyboll, fyfan va orättvist! I vanliga fall hade jag pallrat mig iväg ändå, inte lyssnat så mycket på kroppens signaler men denna gång går det bara inte och det kanske är ett tecken på att jag faktiskt borde lyssna på min kropp?

Hur som helst så kom min räddning senare på kvällen. Mannen kom hem med massa gotti, joinade mig i soffan och höll om mig tills jag somnade. Inte ens ett enda ord om att det var en äkta tjejfilm jag valt att kolla på, stackarn.. kan inte ha varit alltför givande.
Även denna dag är jag hemma från jobbet och tittar surt ut på det fina vädret. Nej, jag klagar absolut inte på att det är fint väder, jag vill bara också kunna vara ute och njuta av det. Världens underbaraste har iallafall sett till så att det finns mat och dricka här till mig så jag ska inte ens behöva gå ur lägenheten, hur söt?
Ikväll ska det sedan firas. Igår var våran halvårsdag och därför ska det göras något mysigt ikväll, dock något ganska lugnt. Tihi. Lite töntigt egentligen att fira en halvårsdag, men det skiter jag i. Tycker man att det är värt att fira så ska man göra det, och varför inte ta alla tillfällen man får att göra något extra mysigt? Det ska iallafall vi göra!