Diana

Upplärningsvecka nu på jobbet och mitt huvud är så fullproppat med information så att när jag kommer hem från jobbet vill jag bara dö. Men då startar nästa jobb, lägenhetsvisningar och sökande. Helt allvarligt så känns det som att hela mitt huvud är fullt av bomull och koncentrationen skulle kunna vara aningen bättre på jobbet. Men hur lätt är det när man sitter i en situation som denna. Vi måste ut ur lägenheten snarast möjligt, jag vet inte vart jag kommer bo nästa vecka och de enda jag gör är att springa på visningar.
Bindningstid, för små, för dyra, inflytt tidigast juni. You name it. Ingenting som funkar och nu vet jag inte ens vilka jag har kvar att titta på eller vilka jag varit på heller för den delen.
Var det så här det skulle bli när man blev vuxen? VAFAN VARNADE INGEN MIG FÖR?

Jag ineser själv att det här mer liknar klagomuren än ett blogginlägg men det jag skulle behöva just nu är en ny lägenhet. En jag trivs i. En jag känner mig trygg i och vet att jag ska vara där ett tag. Att få komma hem från jobbet och sätta sig i soffan, ta det lugnt och umgås med vänner. Det är vad jag vill just nu.

Dessutom så sitter jag nu igen på donken, vårat internet i lägenheten är borta. Skjuta mig nu? Tack.

Att gå och kolla på en lägenhet själv är inte roligt, inte alls. Inte det att jag inte förstår att han måste jobba, det är bara inge kul. Men jag tog mig iväg iallafall och det gick bra med Tilda som moraliskt stöd. Lägenheten var superfin och när man sedan får ett meddelande av karl som säger "Diana du är fan bra" så känns det lite bättre.
Att jag pratar med min finaste där hemma, Carolina, just i detta nu gör inte saken sämre alls.
Nej fan, det känns bra nu. Solsidan på det här (min drog) och jag är redo för plugget!

Puss hjärtan!

HE HE HE!
Fyfan va fint det går nu. Hyresvärden dör, vi måste flytta, mitt jobb trasslar och jag går utan jobb i tre veckor. Sen kommer ett litet ljus i tunneln, en dunderlägenhet som vi båda blir störtkära i. För bra för att vara sant, ja! Idag skulle kontraktet skrivas och jag som svävat på moln de senaste dagarna blev rejält nerdragen på jorden. Eller snarare såhär, jag blev utan förvarning nerstenad från mina moln för att landa på blöt hård asfalt.
Den söta fina lille gutten som haft ansvar för hela affären hade glömt den liiillalilla detaljen om att du MÅSTE binda upp dig på nio månader, sen är det tre mån uppsägningstid. Vanligast är att de vill ha långtidsleie vilket man alltid säger att "jaa, vi ska bo här minst ett år.." men sen har man möjlighet att säga upp sig när som helst, men med tre mån uppsägningstid. Så vi blev alltså tvugna att tacka nej, binda upp sig så länge går bara inte. Det finns ingen möjlighet så nu står vi på ruta ett igen.

Att Jesper fått truckkort och jag fast jobb med fina förmåner känns knappt värt att fira nu eller?

Update: Detta satt jag och skrev igår, besviken, bitter och ledsen. Men sen tog jag mig samman och gick vidare med livet. Jag lagade en brutalt god middag med min kärlek, mötte upp brudarna för vinkväll som slutade med bowling (där jag förövrigt spöade samtliga) och en sväng in på fridays.

För det är faktiskt så, varje motgång vi stöter på gör oss bara starkare och det för oss närmare varandra än någonsin. Vi utvecklas, ställs inför svåra beslut och tar mogna beslut. Tillsammans. Vi är fan bra!

Om jag hade er här skulle allting vara perfekt

Igår var vi och kollade på en lägenhet. En jätte fin, sån som jag älskar, och väldigt prisvärd. Varför då denna tvekan? Jo, för att jag hatar att ta beslut. Tre månaders uppsägningstid dessutom, pallars man låsa upp sig på det? Ångest ångest. och samtdigt, exakt det vi har letat efter hela tiden så varför tvekar jag? Dum i huvudet förmodligen.
Nej en springtur på det här för att rensa tankarna. Ett samtal från mamma skulle inte heller sitta fel.

Redan klockan åtta var jag uppe, städade lägenheten, gosade med vildjuren och sedan tog jag mig en promenad till badhuset för att köpa mig lite fuskbränna.
Duscka, skrubba, smörja och sedan begav jag mig till flygfyren för att handla till Oslo. Haalleluja säger jag bara. Laktosfritt och normala priser. Resten av dagen har det hängts med Sofia, gåtts en promenad med Mia, gjorts ärenden på stan och nu sitter jag och väntar på att mamma ska sluta så att vi kan åka hem.
Där hemma lär en mindre glad Katrin vara som väntat på mig dom senaste timmarna.
"Hej, det är din favoritlillasyster här, vartfan är du?" Snorpan då, lugna sig lite.

Ikväll vankas firande av papi då han fyller år i helgen och jag inte är säker på att jag är hemma då. Jag ska stå för efterrätten ikväll, får se hur det går?

Hittade denna charmiga på mig själv på Fridas dator, sötnöt.

Jag var iallafall brun, precis hemkommen från en månads utomlandsvistelse och jag var lyckligare än nånsin.

En kväll att minnas.

Inatt har jag sovit med en katt ovanför mitt huvud på kudden och med en nere vid fötterna. De brukar aldrig få vara nära när jag sover. Hårigt, äckligt.. uuäck! Men inatt fick dom det och aaldrig har dom varit så stilla och snälla som dom var nu, Som att dom visste att det var deras enda chans de hade att få ligga i sängen och gjorde sitt allra bästa för att inte röra en muskel.

Dagen har sedan spenderats på sjukhus och jag är en antibiotikakur rikare så nu ska vi väl få bukt på det här hoppas jag. Lunch med en gammal kollega från fastighetsbyrån satt hur fint som helst, liten ärenden på stan, en snabbdetjt med Katrin och resten av dagen har jag legat i solen och lyssnat på musik.
Snart kommer mamma hem och vi ska ha familjemiddag, sånt gillas.

Jag älskar att vara hemma. Det är rent, fint och finns mat i kylen. Jag kan träffa mina underbara vänner när jag vill och jag känner redan vilken energi det har givit mig att ha spenderat bara några dagar med dom. Men mitt hjärta skriker efter något mer, jag vill ha den här mannen hos mig.

Jag har precis landat i norrtälje. Mitt hjärta är kvar i Oslo och det är inte alls kul. Något som däremot ska bli sjukligt skönt är att träffa alla tjejer. Därför så ska jag slänga mig i sängen nu och ta igen några timmar välförtjänt sömn så att jag kan ta mig an den här staden. För på fredag är det tillbaka till oslo igen, jag är bara här på snabbvisit.

Godnatt 

Idag blev allt som vanligt igen. Allas klockor ringde mellan halv sju och sju och efter åtta var hela lägenheten tyst. Skillnaden var bara att jag låg kvar i sängen. Imorgon får jag reda på hur det blir med mitt jobb och tills dess tänker jag nte söka något nytt. Ja, så bra trivs jag.
Så jag har tagit mig till waynes med datorn, min nya älskling, och njuter av te och egentid. Jag är just nu en sådan jag tyckte såg så tragisk ut när jag var liten. Ensam på ett cafe med endast en dator som sällskap, stackars människa. Men nu njuter jag av det och låtsas att dom runt omkring tror att jag gör något mycket viktigt på datorn, och inte sitter och knappar på facebook och blogg.se.. som jag i själva verket gör.